I och med att en stor del av världens ledare redan har lämnat förhandlingarna går klimatmötet i Köpenhamn nu mot sitt slut. Det enda konkreta som beslutats är att de fattigaste u-länderna ska få ett klimatbistånd på 30 miljarder dollar under åren 2010-2012. Klimatbiståndet är inte till för att minska dessa länders utsläpp utan bara för att skydda dem mot klimatförändringarna orsakade av andra. Det är först år 2020 som ett årligt bidrag som är avsedda för utsläppsminskningar ska ges till u-länderna.
Om tvågradersmålet ska kunna uppnås har IPCC (Fn:s klimatpanel) rekommenderat världens i-länder att minska sina utsläpp med 25-40% till 2020. I en intervju med SvD säger Johan Rockström, chef på Stockholm Environment Institute:
– Vi måste egentligen ha en minskning på 40 procent till 2020. Med en lägre minskning så är det 50 procents risk att temperaturökningen blir större än två grader. Även två grader är ett mål som får allvarliga konsekvenser, men som vi kan anpassa oss till.
Som det ser ut efter mötet i Köpenhamn kommer minskningarna knappt att nå upp till 18%. Detta skulle medföra en temperaturökning som skulle försätta de afrikanska folken i mycket större nöd än vad de redan befinner sig i. Tex. skulle risken för torka, vattenbrist och skogsbränder öka markant. Det skulle då svårare för bönderna att få skördar och för hela befolkningen att få tag i vatten. Därmed skulle invånarna drabbas av svält och uttorkning i ännu större utsträckning. Detta skulle i sin tur få andra konsekvenser som tex. att fler dör i sjukdomar då deras immunförsvar försvagas när de inte har tillräckligt med energi.
Världens länder har inte lyckats enas om en lösning på, eller ens en förbättring av, växthuseffekten. I-länderna måste ta sitt ansvar samtidigt som u-länderna är öppna och samarbetsvilliga. De fattiga länderna måste kämpa för att industrialiseras på ett sätt som medför mindre utsläpp än vad dagens i-länder gjorde. Det är dock absurt att tro att detta kan ske utan ekonomisk hjälp från andra länder.
Jag tror att ge ett årligt bidrag till u-länderna för att de ska minska sina utsläpp är fel väg att gå; risken för att pengarna används till fel saker är då övervägande. Jag anser att det effektivaste sättet för att se till att bidragen används på rätt sätt är att ge dem allteftersom en minskning av utsläppen sker. Man får då ta utsläppet i förhållande till BNP och sedan ersätta länderna när detta förhållande förbättras. Länderna ges då möjligheten att förbättra sin ekonomi utan att miljöfrågan sätter käppar i hjulen, samtidigt som miljön inte påverkas i alltför stor utsträckning.
http://www.dn.se/nyheter/klimatmotet/fiasko-i-kopenhamn-1.1016608
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/miljohoten-mot-varlden_3964535.svd
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
hej
du uttrycker att du tycker bidragen ska ges beroende av utsläpp/ BNP. (om jag förstått det hela rätt ;P)
Tror du afrikas länder kan utveklas ekonomiskt på ett miljövnligt sätt utan att få ett "start klimat bidrag"?
(Du skriver att risken är stor att pengarna läggs på fel saker av Afrikas länder) Är det inte bättre att bidragen läggs på projekt som är bra för u-länderna direkt från I-länderna så att pengarna aldrig hamnar i u-ländernas händer?
Jag tror att det engagemang som u-länderna visat för klimatfrågan skulle kunna bli till praktisk nytta bara de blir motiverade. Jag tror att dessa länder känner att det är meningslöst att de ska förhindra utsläppen när i-länderna inte gör några satsningar på miljön. Skulle dock i-länderna minska sina egna utsläpp samt att erbjuda ekonomisk ersättning till u-länderna, om dessa minskar sina utsläpp i förhållande till BNP; är jag övertygad om att u-länderna skulle känna sig motiverade till att industrialiseras miljövänligt.
Ska jag tolka din andra fråga som att i-länderna ska etablera någon typ av verksamhet i u-länderna för att minska utsläppen? Förtydliga gärna dina tankegångar
Skicka en kommentar